Fredag

Ni vet när det har varit en sån där tung vecka.
Med ledsna, trötta, stressade människor. Lite uppgivna sådär.
Jag känner av sånt. 

Jag känner när någon står mitt emot mig och säger att allt är så bra, fast det inte är det. 
Jag känner det rakt in i magen...Och då blir jag lite trött.
För att jag tycker att det är sorgligt att människor tror att dom måste låtsas för att duga. 
Att det finns något slags tyst förbud mot att ha dåliga dagar. 
Det tycker jag är synd. 
För då tillåter man inte sig själv att vara mänsklig utan piskar sig till att vara perfekt. 
Fast man kanske bara vill gråta, eller skrika rakt ut.
Idag mötte jag en gammal klasskamrat som nyss förlorat sin bror.
Vi umgås inte men jag har ju förstås hört det på omvägar och stannar för att prata en stund.
                                  Hon förlorade sin bror på ett mycket sorgligt sätt. 

Han gjorde det människor inte gärna pratar om med dom det berör. Dom nära.
Han tog livet av sig. Han orkade bara inte leva längre.

Och jag frågade förstås hur det var med dom.
Och hon svarade klämkäckt: Jodå, vi tar en dag i taget. Efter regn kommer solsken!
Och jag ser hur ont det gör i henne. Inte något solsken på lång sikt där.
Då säger jag: Hade jag varit du så hade jag varit förbannad!
På att han svek er, på att du inte förstår, på att han inte bad om hjälp...
Har du fått vara arg än?

Hon blir helt tyst och jag tänker att nu åker jag på en smäll.
Så tänker jag: När ska du lära dig att hålla tyst??!
Jag lägger min hand på hennes arm och säger:
Man får vara arg när någon dör. En stund i alla fall. Så att man kan gå vidare igen.
Det var jag alldeles nyss på min vän som dog.
Man får känna vad man vill och man får göra nästan vad man vill.
Ingen begär att någon ska låtsas hantera någons död bra.

Och då börjar hon gråta. Högt, inne på Ica.
Och jag börjar också gråta. Jag som sällan gråter inför folk, och aldrig på Ica...
Gråter för hennes skull, för min egen skull.
För att människor tar dom där jävla besluten, blir sjuka eller dör i en olycka.
Där står vi och gråter tillsammans framför skurmedelshyllan, folk går förbi och
tittar lite förläget åt andra hållet. Och undrar ju säkert, det hade jag också gjort.

Sen börjar vi fnissa, åt en sak som hon säger om sin bror.
Fnisset blir bara starkare och starkare.Och till slut skrattar vi så att vi nästan kissar på oss!
Båda två viker sig dubbla och det går bara inte att sluta.
Sen säger den här människan som aldrig svär och alltid är så duktig:
Fy fan så jävla skönt det där var!
Så tittar vi på varandra och skakar lite på huvudena, kramar om varandra och säger vi hörs.
Fast det kanske vi inte gör, hörs alltså men vi säger det i alla fall.
Och jag frågar om det är okej att jag skriver om det som hände med oss på Ica.
En fredagskväll när man egentligen har bråttom hem. Och det var okej.

När jag cyklade hem, alldeles rödgråten men ganska glad så kände jag att ja, 
det var helt okej att gråta på ica med en som man inte känner så bra längre.
Gråta för hennes skull, min egen skull och för andra människor.
Det är ju faktiskt som att duscha innifrån!

Och jag lever hellre i en operfekt värld som gör ont ibland och som tillåter
mig att vara mänsklig än i en värld där jag ska vara en övermänniska som
inte bara kan få vara, i lugn och ro. Precis som den människa man är typ.
Och till er som orkat hit=))
Sov gott, vi ses på söndag!

Kram Hannis

Ps. Anna,S, hoppas att du får en alldeles ljuvlig helg!Kram!

27 kommentarer:

Huset nummer tio sa...

Du ljuvliga människa, vet inte hur du gör men du berör var gång;) Visst är det som du säger att vi oftast säger att saker är bra när de kanske inte är det. Jag gör det väldigt ofta. Men i min ensamhet tillåter jag mig att vara ledsen, arg och uppgiven men jag har aldrig gillat att vara ledsen ihop med någon, så hade det varit mig du frågat på ica hade du kanske fått en smäll;)

Önskar dig en härlig ljuvlig helg och jag ser redan fram emot ditt nästa inlägg,)

Kram

C sa...

Åh så befriande! Tänk om vi alla kunde gråta lite mer tillsammans, vad mycket bättre vi skulle må. Så modigt, starkt och bra gjort av dig att kommentera dödsfallet på det sättet du gjorde.

Lilla Kråkslottet/ Angelica sa...

Hon kände säkert en befrielse när hon gick hem från Ica. Och garanterat glad över att ha träfat dig!!
Kram på dig!

Anci sa...

Vad härlig och sann du är ! Jag tror att du gjorde helt rätt.

Stor kram
Anci

Fröken Grön sa...

Tänk, jag tror att alla behöver en Hannis i sina liv!
Om så "bara" genom en blogg...
Varm kram till dig!
/Anna-Karin

Änglarnas hus sa...

Jag håller med dig helt Hannis!! Smärta och sorg ingår ju i livet...vet inte varför det skall vara svårt att tala om det..kanske är man rädd för att "besvära" andra med sina problem..eller så är det så att allt ska vara såå himlans perfekt..bara bra och positiva statusuppdateringar på FB bland annat..
Att gråta ordentligt är verkligen skönt..bra beskrivet "som att duscha in ifrån"

Ha det gott..japp..vi "ses" på söndag!!

Kram kram Sanne

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Du är bra Hannis, jag önskar jag mötte en Hannis när jag är ledsen också. För just den där fasaden är så lätt och ta till när man mår dåligt. Du skriver otroligt bra, jag gråter och fnissar också, bara av och läsa.
Jätte kram
AnnaMaria

VisaLiza sa...

Blir så berörd av det du skriver. Jag håller med om att en operfekt värld verkligen är att föredra. Blir så glad att du var stark och vågade säga det som var jobbigt och obekvämt. För din vän har du utan tvekan gjort skillnad. Tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Liza

Tina sa...

Du är så himla förståndig och klok, Hannis. Kanske betyder båda sakerna samma men då förstärks bara uttrycket mer..he he!

kram o trevlig helg!

Tina sa...

Det glädjer mig att jag gladde dig, jag är så trött i mössan och det vankas ju fest ikväll igen. Måste nog sova tidig middag, hehe.

kramkram fining!

Anna S sa...

:´ Blir berörd när jag läser. Det är viktigt att sorgen får finnas när den finns. Och även att det är tillåtet att skratta åt eländet.
Så fint att du sa som det var till din vän. Många tittar bara bort och vågar inte närma sej död, hur den än skett. Speciellt om döden inte var naturlig av ålderdom.

Jag har en nära vän som är lite som du där. som säjer som det är.

Fint att du är som du är och vågar, inte går undan.

Tack, helgen är fin än så länge. :-) Ska nog kika in en loppis lite senare idag med samma vän som jag nämnde tidigare.
Hoppas att du får vila i helgen efter den tunga veckan.

Kram!

Vitt hus med svarta knutar sa...

Det här gick rakt in i hjärtat! Jag önskar att fler fick möta en Hannis, tror att det finns dem som behöver det...

Kram,
Regina

Victoria - Elvira Spekulerar sa...

Men vad fint.. Jag blev alldeles rörd nu, fram för flera såna ögonblick här i livet, så befriande.

Kram Victoria

Ellinor sa...

Jaha, Hannis, nu sitter jag här och gråter. Gråter över min stora sorg som nu är nio år gammal, gråter över det fina i att det finns människor som tänker, och faktiskt också agerar, som du. Gråter för all sorg som finns inom människor och jag tror att det är därför Sverigedemokraterna idag får 8 procent av svenska folkets stöd. För att vi har en massa sorg inom oss, som förvandlas till ilska, som förvandlas till hat. Därför att vi aldrig säger hur det egentligen är. Och därför kanaliserar vår bitterhet mot något utanför oss.
Det du gjorde var så himla rätt. För det finns inget värre än att bli bemött med glättighet när man har stor sorg inom sig. Även om man inte själv förmår visa den.
Stor kram till dig och ha en fin helg!
Ellinor

Åse sa...

Så härligt att du tog steget och att ni kunde låta tårarna rinna tillsammans , så kloka och sanna ord ! Kram

Nillis sa...

Bra där. Skönt för både henne och dig själv, kan jag tro. :-) Väldigt vanligt som sagt, att folk håller inne med sina känslor. De små husen på mina bilder, bor de folk i ja De har hundar i trädgården, men just de röda husen med dekorationer är någon form av lada eller uthus. Så sött! kramis

Anette-Ljusa drömmar på landet sa...

Hej Hannis !
Första gången jag är på besök hos dej..och jag blev alldeles uppslukad av din text ! Jag tyckte det var något vackert ärligt och naket att stå och gråta inne på Ica med någon man inte känner så bra längre..vid skurmedlen dessutom !
Tack för tyngden och allvaret i dina ord !

Kram Anette

Ewa`s Galleri sa...

Fantastiska du ,så skulle man hoppas att alla gör
Sod själv o grät ihop med en arbetskamrat högt upp på en greting ute i fabriken ,hon behövde lätta sitt hjärta lite och det blev just där ,när vi balanserade högt upp i luften med ett fruktansvärt buller runt omkring
Har en fråga ,hur gör jag när jag lägger till ny administratör hittar inte
Tack snälla
Ha en skön kväll

Fröken Fräken sa...

Sorgen är priset du betalar för kärlek. Och sorg får man faktiskt känna på vilket sätt som helst och man får agera på vilket sätt som helst.
Här har det varit lite tungt på jobbet den senaste tiden. Sjukdom, dödsfall, missförstånd.. så jag och min kollega har gråtit mycket hos varandra på kontoret. Hellre ha sorgen utanför sig än inom sig säger jag.

Madame Petite sa...

Svenskar är världsmästare i att hålla mun, att hålla allt för sig själv när det gäller sorg och smärta... även skam, skuld och ångest! vi pratar inte om sånt här, aldrig med någon annan än våra närmaste... och vi gråter inte offentligt, vi bråkar inte offentligt, vi skrattar inte för högt! Faktum är att vi knappt ens vågar möta någon okänd människas blick på gatan, tunnelbanan, bussen, ICA eller andra offentliga platser vi rör oss på i vårt hektiska vardagsliv.

Utländska vänner jag har och även utlands födda TV profiler har flertalet gånger påpekat detta och menar på att vi skapar något slag ideal här i Sverige som inte är sant och eftersom vi fostras in i detta "sköt dig själv och skit i andra" så tror vi att det är belastande för andra att visa sina känslor och tala om sånt som gör ont! Så otroligt sorgligt...

Jag har aldrig passat in, jag har gråtit överallt i min ensamhet mitt bland folkmassor... stor tjutit på både bussen, tåget, tunnelbanan och ICA så snoret forsat! Men kan tala om att det inte är kul... inte när man är själv för här i Sverige väcker sånt uppmärksamhet på ett lite ångestladdat vis och folk blir väldigt illa till mods och viker undan i ren förskräckelse. Precis som du skriver, vi blir så paffa i situationen att vi inte vet hur vi ska möta den...

Jag är en sån som är tyst ofta... en betraktare, men jag kan också vara sån som pratar alldeles för högt när jag har något att prata om.... och också vara sån som skrattar så det ekar över hela perrongen när jag har något att skratta åt...

...och när sorgen har mig i sitt grepp finns ingen kontroll, då gråter jag hejdlöst när gråten kommer... den går inte att hålla tillbaka även om jag många gånger önskat att den kunde vänta tills jag kom hem.

Älskade ditt inlägg... det väcker många känslor i mig!

Ola tog också sitt liv, men faktiskt så har jag ännu inte blivit arg... för jag förstår honom så fullständigt! Han var det trasigaste jag någonsin sett i hela mitt liv, utom räckhåll, genomskinlig... svårt sjuk och mer död än levande. Döden var en befrielse för honom och faktiskt även för mig då jag bar hans sorger i mitt hjärta och led ett helvete av pina med vetskapen om hur han mådde och hade det utan att kunna göra något. Jag kämpade för hans liv men ingen hjälp fanns att få!

Många har sagt till mig, var arg... han svek dig! Nej det gjorde han inte, han svek ingen... att ta sitt liv är ingen utväg att tänka på, det vet vi! Men det finns undantag, det gör det. Den biten är också en fajt jag gått igenom med buller och bång, jag har fått stå upp och försvara honom... för jag kan inte riktigt förlika mig med att han skulle vara en egoistisk, feg svikare... som många anser att "självmords kandidater" är.

Detta är ingen kritik mot dig och dina ord på något vis, bara en reflektion då jag gått igenom detta själv och förväntades känna ilska av andra... jag vet att de flesta är arga på de sina som dör, faktiskt oavsett hur de dör. Det är naturligt... så fungerar det ofta, men inte alltid...

Kramar till dig!

En Vacker Vardag ♥ sa...

Vilket befriande inlägg, jag kastas med i både sorg och glädje <3

Tack för din kommentar hos mig!!

Kram Lotta

Kia sa...

Just det där prata jag med nån i förra veckan, om att man alltid säger att det är bra. Men skulle nån säga att allt är skit så tror jag folk inte kan ta det, då blir det jobbigt. Men livet är jobbigt emellanåt och ska nog vara det så man uppskattar det bra. Jag kan inte alltid vara tyst heller och då får man ta smällen. I detta fall var det något bra och hon kunde släppa på en ventil och lufta lite. Behövs ibland.

Ha en toppen söndag!
Kram Kia

Ps. Nu syns ni i mörkret!!

Hus Inspiration Inredning sa...

Oj ditt inlägg berör. Jag är också den där tjejen som säger saker när jag andra är tysta. Men jag tror på att vara sån få fram reaktioner och få andra att våga säga/tänka saker de annars inte skulle våga drömma om.

Otroligt inlägg. Du skriver verkligen bra, det känns nästan som vi alla var där på Ica och såg detta!

Helt rätt man måste få vara ledsen ibland man måste bearbeta känslorna inte trycka undan dom. Man måste nå botten ibland innan man orkar klättra upp!

Fortsätt inspirera mig och många andra!

Ha en bra söndag!

Kram Johanna

Anonym sa...

Ett sånt underbart fint bemötande av en medmänniska!!

Hittar inte ord.....önskar bara att det fanns många många sådan som DU!!!


KRAM <3
Ingrid

Le petit jardin sa...

Vad fint skivet och vilken fin gest, där inne på Ica. Det var så omtänksamt, osjälviskt och fint det du gjorde för en annan medmänniska.

Kram Kajsa

MirEll sa...

Strax före jul förra året dog min moster. Hon skulle gått i pension till jul och såg fram emot en ålderdom med sin man, sina barn och barnbarn. Hon ich hennes man brukade resa utomlands varje höst tillsammans med mina föräldrar och skulle gjort det även denna höst men det fick tyvärr avbeställas. Strax efter midsommar förra året, efter att kännt sig dålig en längre tid, insjuknade hon och fick diagnosen lungcancer. Hon hade varit storrökare i hela sitt liv så det var väl ingen överraskning direkt men ändå blev jag så förbannad, på henne för att hon inte slutat medans tiden fortfarande fanns, på cigaretterna som tagit över hennes liv och på orättvisan i att denna underbara levnadsglada person inte fick mer tid. Den 21 december begravde vi henne och att se hennes man, barn och barnbarn gråta vid kistan var oerhört svårt. Min mamma förlorade sin bästa vän och världen förlorade en fantastisk människa till något så totalt meningslöst som cigaretter.

Eddie och Barnen På Bristol Academy sa...

Ett fantastikt inlägg....Med väldigt mycket sanning i sig... Tack för titten, jag kommer tillbaka, Anna