Bloggutmaning

Jag växte upp...
I stan, mitt i smeten kan man säga.
Med en mamma och tre syskon. 

Med Che Guevaraplanscher på väggarna, högar med böcker ,Blå tåget på skivspelaren. 
Demonstrationer mot atomkraft,  första maj-tåg och protester mot tortyren i Chile. 
Hemsnickrade möbler och mormors vävda mattor på golven i lägenheten, där golvisoleringen 
var så dålig på en del ställen att när våran hund en gång kissade i hallen så kom grannen upp 
och frågade vad som droppade. Med kakelugnar och högt i tak. Jag skulle gärna bo där idag!

Vi delade rum och vi delade liv. 
Vårat liv som är det liv jag inte skulle vilja byta bort mot något annat liv nuförtiden. 
Det liv som har gjort mig till den jag är idag.

Jag växte upp på 70-talet, det 70-talet som stod för mycket av det jag saknar idag.
Empatin, ropen efter det fria ordet för alla. Rättvisetänk och när status handlade om
det mänskliga engagemang istället för pengar och märkeskläder. 
Inget ont om märkeskläder och statusprylar, det är upp till var och en att jaga om man vill.
       Men när man värderar varandra utifrån det, då har det gått för långt i min värld.
                          Lovikavantar och näbbstövlar är ett mindre angenämt minne.
                          Likaså stickiga strumpbyxor, linsgrytor och vilse i pannkakan.


Att säga att livet alltid var enkelt är en överdrift, 
ibland var det tufft att växa upp där jag växte upp. 
Att ha en pappa som väljer ett annat liv sätter sina spår. Som barn förstår man inte dom valen. Men istället hade jag en närvarande morfar som var journalist, en mormor som vävde mattor och födde upp får, höns och en tokig tupp.Som växtfärgade och åkte iväg på strövtåg.
En gammelmoster med tillhörande gammelmorbror där jag fick vara med hästar och hundar.
En moster som hade blå mascara och var coolast i världen.
Och en mamma som alltid stod bakom mig, även om jag inte såg det så när jag var tonåring.

Jag tyckte inte om skolan.
 Eller jo, om jag fick skapa eller läsa. Men det får man ju inte jämt så jag smet ofta, 
så ofta jag kunde. Ihop med ett gäng tjejer som var som jag. Rastlösa och som ville skapa 
istället för att räkna, läsa biologi och geografi. Eller pyssla med läppglanset på rasterna.
Jag var nog ganska mycket det man kallar en pojk-flicka. Som trivdes bäst med djuren 
och hål på knäna. Som inte gillade flätor och klackskor. Och som trivdes med ensamhet.
Det gör jag fortfarande, trivs med den självvalda ensamheten, tystnaden, hunden och pysslet.

Och om ni mot förmodan fortfarande är vakna efter att ha läst min sentimentala 
avhandling med konstiga radavstånd och hopp i texten så kan jag säga att nu ska jag
 packa, tvätta och vattna blommor. Skriva lista med viktiga saker och käka glass...
Så ska jag också ta mig tid att plantera en stickling som kom med posten idag. 
Hur lyxigt är inte det, att ha en bloggvän som skickar en pelargonstickling bara sådär?

Kram till er/Hannis
Ps. Anna.S, hoppas att du har haft en bra start på din vecka.Kram!


22 kommentarer:

Hanna sa...

så fint du skriver om din uppväxt, roligt att du delar det med oss.
kram
hanna

Kia sa...

Kul att läsa om dig! Jag var också en pojk-flicka, är väl fortfarande. Var väldigt bestämd och gjorde som jag ville, inte som alla andra ville. Övertyga hela klassen i 2:an om att tomten fanns, vet inte om de trodde mig sen men ingen våga säga emot. Kommer själv inte ihåg detta men fröken berätta för mamma. : ) Har aldrig förstått mig på mode, varför vill alla se likadana ut?? Smink intresserar mig inte heller eller pluttinutt och sånt. Mamma hade jätte roligt när M kom och hon fick köpa strumpbyxor med ankstjärt som jag aldrig satte på henne. Det trodde hon väl inte heller....

Hoppas den överlevde transporten!
Ibland behöver man lite lyx. : )

Ha en toppen vecka!
Kram Kia

Fröken Grön sa...

Underbar text, Hannis! Så mycket jag känner igen mig i. Tänk vad många gånger vi kanske har sprungit på varandra när vi var små! Kanske i samband med sista april, när studenterna sprang i Carolina Rediviva-backen och man fick köpa en färgglad kaninformad gasballong. Eller matandes fåglar vid Svandammen. Eller någon lördag på Vaksala torg, när man var där för att handla godis. Jag minns verkligen min barndom i Uppsala med värme!

Må så gott!
/Anna-Karin

Nillis sa...

Du skriver så himla mysigt. Låter som ett härligt hus och bra uppväxt. Tack för att du delar det med oss läsare, kramis

Kia sa...

Vaddå?? Klart tomten finns!!

Kram

Johanna sa...

Vad kul att läsa om dig, tack för det:) Det låter alltid så speciellt när någon berättar om de glada 70 talet, hade varit kul att kunna få upleva några stunder därifrån:)

Trots att jag är en väldigt social människa så trivs jag också väldigt bra i den självvalda ensamheten.

Ha en fortsatt fin måndagskväll,

Kram Johanna

Bara Sara sa...

Kul att få Lära känna dig lite! Din mamma låter en del som min pappa, han är och har alltid varit starkt engagerad i vänsterpartiet!

Änglarnas hus sa...

Härlig text! Med en sådan härlig barndom är det lätt att förstå att du är just så härlig som jag kant på mig att du är (lång o konstig mening)..kort sagt..härliga Hannis!!

Guuu vad jag gillar denna utmaning..lär verkligen känna personen bakom skärmen..OCH sig själv!!

kram kram Sanne

Mamma C sa...

En härlig läsning om din uppväxt. Jag själv var en idrottstjej som spelade fotboll och hängde med grabbarna. Själv blev jag ju tonåring på 70 talet.
Kram Mamma C

Tina sa...

Med vem? Vart då? Lite fråga Lund här..hihi!.

kram

VisaLiza sa...

Fin text om din barndom. Den känns ärlig men inte sentimental. Kram Liza

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Fint inlägg Hannis, du skriver så medryckande. Che Guevara hade jag på väggen också, pratade faktiskt om det häromdagen.
Kramar
AnnaMaria

Huset nummer tio sa...

Dina texter framkallar alltid känslor hos mig, likväl som dina bilder gör. Du kan verkligen det där med att förmedla dig Hannis och stort tack för att du låter oss andra få en inblick i ditt liv;)

Tack för det alltid så söta kommentarerna inne hos mig.
Ha en ljuvlig dag med glass och sticklingar;)
KRam
Annie

Camilla/Rufft och Sött sa...

Vilket underbart inlägg!
Men du, linsgryta som är såå gott!
Ha en fin dag!
Kram Camilla

Ewa`s Galleri sa...

jättebra skrivet
Du kan verkligen utrycka dig med precis lagom många välvalda ord
Ljusen från rusta måste du kolla in jättebra att ha på vissa ställen
Ha en skön dag

Victoria - Elvira Spekulerar sa...

Härlig läsning om din uppväxt!

Kram Victoria

Queen of Kammebornia sa...

En fantastisk skildring av det vackra, fina, sköra, jobbiga, trasiga och hela på en och samma gång. Livets komplexitet. Fint. Tack för att du delar med dig! Kram!

Fröken Fräken sa...

Intressant att höra hur the Hannis story började! Och visst kan man sakna mycket av det där man hade som liten, den där trygghetskänslan som man aldrig riktigt känner som vuxen.

Hajan sa...

Underbart att läsa om dina unga år,det var väl inget man blev trött av,tvärt om så var det fängslande.
Der är nog många som känner igen sig i Din text.
Tack för Dina rader.
Stor kram från Hajan

Ellinor sa...

Vad fin du är som delar med dig så här! Så häftigt att få en bakgrund till personen som alltid har så sunda åsikter. Och nu förstår jag ju att det har funnits med dig alltid. Engagemanget och empatin!
Jag växte också upp i en lägenhet med mamma och utan pappa. Och så min härliga bror. Som jag dock slogs med ända tills den dag jag fIyttade hemifrån! Igenkänningsfaktorn av 70-talet är stor!!
Vilken bra utmaning det här är!
Kram
Ellinor

C sa...

Jättefint skrivet! Låter som en härlig uppväxt :)

Kristina sa...

Öppet och fint skrivet!