Det är dom där skuggorna

Jag är i mig själv.
Helt och hållet i mig själv.
Hemma i tystnad med solens skugglek som sällskap.
Jag vilar alla sinnen och låter allt bara vara.


Jag tänker på hur saker helt plötsligt har fått en annan betydelse.
Hur det som var viktigt för några veckor sen nu är oviktigt.
Jag har gjort det förr, mött mig själv utan rustning.
Utan krav, utan gard, bara mött mitt innersta.
Utan anklagelser eller ifrågasättande.
Det är inte alltid behagligt att rannsaka sig själv.
Att se sina brister och tillkortakommande.
Men i det så ser man också det bra.
Styrkorna, kunskapen, det mjuka och allt det som är jag.
Som jag faktiskt älskar idag.

Det är dom där skuggorna som väcker det.
Det där med båda delarna i livet.
Att vara mjuk mot sig själv.
Inte bara i medvind utan också i motvind.
Att våga lämna sånt som inte är bra åt sidan.
Att våga säga jag är bra.
Inte för att jag passar in i någon mall, eller för att jag är perfekt.
Utan för att jag är bra för att jag lyssnar inåt just den här stunden.

På det där hjärtat som slår där inne.
Tillsammans med själen, eller vad man nu vill kalla sitt inre.
Det där hjärtat och själen som är en gåva.
För att det är mitt.
Och för att det fylls av kärlek till människor som skickar kärlek tillbaka.
Den där kärleken som gör mig sårbar men också stark.
För att jag sänker garden och lutar mig mot den när jag behöver hämta kraft.
Jag behöver inte låtsas.
För att leverera.
Jag behöver inte skratta när jag är ledsen.
Jag behöver inte prestera när jag är trött.
För att passa in...

Jag behöver bara vara sann.
Mot mig själv och dom som är nära.
På det sättet så visar jag att det är okej att bara vara.
Att bara vara människa.
Och i det kan jag lyfta blicken mot solskenet.
Låta det ljusa svepa in med sina varma strålar.
Och lyssna på det där hjärtat som klappar.
För livet, och för det operfekta mänskliga.

Mjuk dag till er som kikar förbi.
Kram Hannis





Det där med att måla

Jag har något behov av att alltid göra om saker.
Åtminstone lite...
Har inte en aning om varför.
Men i alla fall så köpte jag en skål.
Som var jättefin men färgen var inte riktigt den jag ville ha såg jag sen.
 Så botten fick bli svart istället.

Och nu trivs jag med den.
Enkelt pyssel.

Igår provjobbade jag.
Och det var så kul att vara tillbaka i min stol med mina hörlurar.
Men eftersom att jag ska lyssna på kroppen så blir jag hemma idag.
Och vilar.
Så efter en promenad i snigeltempo så blir en stund med en bok.

Lite lagom så.
Kram Hannis

Vid odlingslotten

Okej...
Nu blir det lite av en bildbomb då.
I ett solsken som var så varmt så att det var t-shirtläge satt jag och 
skrev papper på det som ska bli min plats. Hannis täppa typ.
Och blev hejad på av de andra. 
Och huvudet var fullt av en enda sak, plantering. Det tog 2 minuter
så var liksom diskussionerna igång. Med en kaffe i ena handen och jord
i den andra så kändes påskens sista dag som en gåva, en riktig gåva.




 Och dom här två bilderna nedan är min plats.
30 kvadratmeter stökig plats.
Som jag förhoppningsvis ska skapa en liten oas i.
Den har bara blivit uppgrävd och lämnad så det finns en del att göra.
Rensa, vända jord och fylla på.

En liten kompost ska göras.
Buskarna som står kvar ska klippas ner.
Det finns hallon där men den såg inte så levande ut...
Men det återstår att se.
Egentligen ska ju buskarna klippas på hösten.
Och jag räknar inte med att få igång allt på den första säsongen.

Nu får jag vänta lite innan jag kan sätta fart.
Måste se till att få dit en pall så jag kan sitta och klippa lite.
Men snart så!
Och jag lovar, jag ska inte tjata sönder er om det här

Kram Hannis


I köket

Jag är lite kär i mitt kök.
Framför allt ljuset som blir det.
Allt från det sköra morgonljuset till det gula kvällsljuset.
Så gillar jag att det känns mjukt trots att det är en kombo av grått och svart.




Det enda jag skulle vilja göra här är en större vägg med skoltavelfärg.
Men just nu kan jag inte hoppa upp och ner så det får vänta.
Tills jag är i bättre form.

Idag är jag pirrig.
I eftermiddag ska jag få välja odlingslott.
Tänk att en lerig plats kan få mig att bli så glad.
Kameran åker med förstås.
För även om min plats än så länge är tom så har dom 
andra odlarna kommit en bit på väg i odlandet.

Kram och fin dag//Hannis

Ps. Anna.S, visst är det härligt med dom där vännerna
man känt länge. Där det finns så mycket minnen men
också nya upplevelser. Det är en gåva det!
Kram till dig

På landet

Jag åkte ju ut på landet.
Till en av de där människorna som jag hängt med i hela mitt liv.
 Där hundarna kan springa fritt och liten hund styr över stor hund...
 Små barnfötter som snubblar på målarpjucken
 Så maten förstås,
Jag åt som om jag inte ätit på 100 år.


Så satt vi där i kvällssolen.
Bland hundar som sprang omkring, katter på jakt och barn
som skulle bada grodor. Och ett av de stora barnen kom hem.
Som jag är "moster" åt, dom kallar mig så.
En av de där ungarna som jag också har burit på.
Fy fabian som hon kunde skrika när hon var bebis...
Jag har promenerat mil på nätterna för att hennes mamma skulle få vila.
Med henne i barnvagn och hundarna bredvid.
Nu är hon tjugo.
Men gosar in sig i mina armar ändå.

Vi pratar hårfärger, hunduppfostran och resor vi gjort tillsammans.
Och hon protesterar inte när jag pussar hela hennes ansikte.
Utan skrattar och knuffar till mig.
Så säger hon:
Shit vad du och mamma börjar bli sentimentala!
Det måste vara åldern...

En sak är säker, hon jobbar inte på pluspoängen den bruttan.
Åldern, phö säger jag bara!

Kram Hannis

Ps. Anna.S, lät mysigt med öl och lite prat.
Det räcker liksom för att man ska bli nöjd.
Och du har rätt om djuren.
Dom bryr sig inte, det är villkorslös kärlek!
Stor kram till dig